Haha... jag kommer ihåg när jag inte vågade visa mina tänder. Jag log för det mest sammanbitet och försökte istället få fram smilgropar... Well, I'm not afraid of that anymore!

 

Här är jag 2012. Likadan? Ingen aning. Kanske några millimeter, något kilo och mer vetskap om världen. 

 

Min pappa har gjort alla misstag så han är fullärd. Så är det.

 

Kan man tänka för mycket?

 

 

Ingenting spelar någon roll. För vem finns där, vad finns det ens att säga? När jag är själv har jag alla ord i världen, men til vem som helst kommer bara.. Ingenting.

Nej men herregud vad roligt...

Hittade precis en video som jag och några andra filmade och klippte ihop när jag fortfarande dansade på ackis... (Balettakademin).

Videon är från i maj 2012... vi har visserligen scen make-up här men... shit vad tiden går! 

Ibland saknar jag faktiskt ackis, men jag har det bra där jag är nu. Jag hoppas kunna utvecklas mer i FUSE än jag gjorde på ackis, även om människorna där var underbara.

 

Nog nu, imorgon blir en bra dag. Natti!

)

Två munkar är ute och vandrar. De är mycket tystlåtna, vi påminner oss att rätt tal 
bland annat innebär att inte tala i onödan. Så kommer de till en strid flod. 
Där står en ung kvinna och ber om hjälp att komma över. 
Den ene munken ignorerar hennes begäran och går själv över. 
Den andra säger åt henne att hoppa upp på hans rygg och bär över henne. 
På andra sidan floden sätter han ner henne och så vandrar munkarna vidare. 
Efter många timmar säger den munk som ignorerade kvinnan till den andre: 
"Hur kunde du bära över kvinnan"? Det dröjer länge innan han får ett svar. 
När det kommer lyder det: "Jag bar henne bara över floden, du bär ännu på henne".

Sista dagen på lovet och klassen skulle ha vikarier på båda våra lektioner. Eh...

Vi bestämde oss helt enkelt för att köra på kollektiv skolkning. Det gick rätt bra. Tre elever dök upp till skolan på morgonen. Visserligen ramlade några till in efter ett tag, men sedan gick vi hem. NU ÄR DET LOV! ♥

 

Medan jag satt och raderade onödiga och jobbiga bilder på min mobil upptäckte jag att alla bilder som jag har sparat via snapchat är samlade i en egen mapp...! Så jag kände för att dela lite, snapchat-januari och februari so far.

 

2014 alltså. Att titta igenom gamla bilder från 2013 och 2012 tänkte jag inte skulle göra så mycket. Jag håller på med ett album för 2013 så jag behövde titta tillbaka och välja ut bilder som jag saknar till albumet. Men då inså jag att det var ju inte lite nostalgi bland de där fotona...

Jag vet inte hur jag känner mig. Jag vet inte vilka jag kan lita på och vad som är rätt och fel. Man ska leva i nuet för om man tänker på framtiden kommer man bryta ihop, var det flera på tv som sade under olika tillfällen idag. Men vad fan, ska man inte bearbeta vissa saker också? Jag är glad över de människor jag har träffat och som jag idag står väldigt nära, men det är såklart att jag saknar de människor som en gång också stod mig nära. Jag vill ha allihopa, inte några i taget. Jag tror attdet jag har gjort fel är att jag har gett upp för lätt, utan en chans att sedan kunna komma tillbaka. Att ta sig tillbaka är omöjligt.

Ett nyårslöfte jag hade en gång, jag tror att det var 2010, det var Tänk inte, gör. Och den meningen hjälpte mig faktiskt komma dit jag är idag. Men nu då? Släpp det, du är värd att må bra. Du är bra. Det är det största jag kommer behöva jobba på i år...

Måste ju såklart lägga upp en bild på mig och Angelica från igår.

Längtar tillbaka till Starbucks! Herregud vilken känsla det var när vi så gott som sprang där på centralen som två virriga och storögda ugglor. Angelica visste på ett ungefär vart vi skulle - vid ett hörn skulle Starbucks ligga....

Ja, vi hittade det ju i alla fall!

 

Jag blir så lätt sårad och jag står inte ut med det. Det finns för många knäckta ben i kroppen att det inte kan läka ihop på nytt. Såklart att man inte kan anpassa sig efter mina rädslor. Men gör det för fan ändå!

So knock me off my feet. Anything to make me feel alive. 

 

 

Jag trodde faktiskt att jag hade ätit massor av glass medan jag var sjuk, men tydligen var det knappt en tredjedel av burken. Nemen! Mer åt mig nu när jag är frisk då :thumbup:

Fishfood är den absolut godaste. Men jag står ut med den här också.

♥♥♥♥ Ben & Jerrys ♥♥♥♥

 

Nu när febern har hållt sig nere ett tag har jag börjat spendera tiden vid datorn. Nu ska jag koncentrera mig på att göra klart mina uppsatser till skolan, det är många. Vattenkraftverk, jämförelse Sveriges och Frankrikes statsskick, en epok ur medeltiden och en (delvis frivillig) uppsats om andra världskriget till Anton. Hjälpa till, ni vet.

 

Nej men guuud, nu har jag och mamma gjort det igen. Jag råkade precis ta upp mammas surfplatta och jag råkade ringa pizzerian och beställa en oxfilépizza... fan då. Unhealthy food, long time no see!

Jag vill ha min älskade Stina här och vi ska bygga en koja, som när vi var små. Världen blir så kompakt och lätt. Åh vad jag saknar henne!

 

(Skolan saknar jag också, för där finns min underbara isbjörn Saga)

Jag är inte säker på att jag trivs med den personen jag är nu. Jag minns ju hur det var förut. När man tittar på bilder så minns man vad man tänkte och kände... varför får jag aldrig sådana känslor nu? Samtidigt är det bara jag som kan se skillnad på bilderna, för jag ser skillnaden. Hur jag tittar bort och gör något fånigt leende men egentligen vill jag slå till någon.

Och varför skriver jag ens det här? Några meningar kan inte uttrycka allt. Bara de få orden jag tänkte just nu.

 

Mamma har väntat i fyra veckor och nu är det dags igen... Hon ska in och ta botox i nacken. Hon har en kronisk sjukdom i nacken som heter dystoni, men om allt går rätt med botoxen kan det underlätta lite för henne i vardagen. Inte överdrivet mycket, men kanske lite. 

 

Så snart ska vi åka och jag följer med. Jag tänker låtsas att jag är en sån där lyckokanin att ta med sig. Tre sprutor ska in i nacken. Och det är aldrig säkert att de ska träffa rätt. Hold your thumbs and get ready for the ride.