Jag längtar till sommaren. Eller jag vet inte, men någonting måste jag längta till. Vissa delar av sommaren kommer jag ihåg som om ingenting någonsin skulle ta slut. Spontanresan till Göteborg, De intensiva veckorna på stranden så fort skolan hade slutat, vi verkade inte vilja säga hejdå. Alla turer till sjöss - vi valde en ö och gick i land. Jag hade inte blivit förvånat om vi hittat lik där hahaha, shit vad vi blev paranoida och shit vad vi skrattade när vi så gott som sprang på vattnet till båten för att ta oss därifrån. De mysiga nätterna i tältet, där vi satt och pratade om precis allt. Öppnade upp oss, skrattade, till och med några tårar av någon. Och när all energi var slut, inpå morgonen, då sov vi. Eller natten då Elsa föddes, jag kommer alltid finnas våra promenader våra äventyr. Vi var inne i Linköping över en dag, en okänd stad med nära vänner - hur kan man slå det?

 

Men också tänker jag på hur jag stannade hemma. Min egentliga uppgift, som jag inte skötte så bra. Precis allt gick jag emot, precis alla såg jag bort från. Det fick sina konsekvenser, jag blev liten och försvann. Jag slutade plocka upp leenden, jag behövde bli upplockad. Folk såg mig men valde att se förbi. Jag valde mina dagar. Andra valde bort dem. Det var en sommar av en massa oundvikliga val och jag hade inte facit. Jag står inte ens med facit här idag. Det känns som mitt femte omprov på livet.

 

Ska jag skriva av någon annans papper, ibland behöver man ju en vägriktning?

Men alla människor stavar så dåligt...